Långt inlägg om en lång löprunda.

I fredags gjorde jag något jag drömt hela mitt liv om att klara av. Något som jag sagt till mig själv att jag nån gång skulle fixa men inte riktigt förstått när det skulle vara möjligt. I fredags gjorde jag det! Jag sprang en mil! En mil!


Att springa en mil är i min värld jättestort! Det är något sådana där vältränade människor gör. Inte något jag skulle göra.. eller jo. Just ja, jag gjorde just det! Min självbild när det gäller löpning behöver revideras känner jag. Jobbar på det för fullt men min hjärna hänger inte med riktigt.


Att spring en mil på under en timme är jätteimponerande. DET är nåt de jätteduktiga gör! Nån gång i mitt liv ska jag klara det också. Ännu mer utopi! Först springa en mil på vilken tid det nu tar. Håll i er nu.. Den omnämnda fredagsmilen sprangs på 64 minuter! Jag är så otroligt imponerad av mig själv!! Att ta sig runt under en timme är kanske inte lika långt bort som jag trott. Helt galet!

Dessutom förvånad, det var ju inte så farligt, gjorde inte ens ont någonstans.

Tempot tänkte jag inte alls på, bara lullade på i en fart där jag kände mig lite som en evighetsmaskin. Hade min träningsspotifyplaylist i lurarna och dessutom Nike +GPS appen igång där jag ställt in så jag får uppdatering om total tid och tempo varje 500 m. Dessvärre la röstcoachningen av efter exakt 6 km vilket var ganska mycket irriterande. Kontrollerade att den fortfarande mätte sträcka och tid och jodå. Peppandet fick jag dock vara utan.

Sprang en ganska konstig runda längs Mälaren. Var på besök hos en kompis som bor i Strängnäs, har morgonpromenerat längs strandpromenaden förut och det var så vackert. I fredags eftermiddag blåste det dock ganska mycket från öster, alltså rak motvind åt ena hållet. Vet ju från pappa att man ska börja löprundor i motvind så man har medvind på hemväg när man är trött. Eftersom mina första kilometer är de segaste ville jag dock börja lite i medvind, sprang därför med vinden i ryggen 1 km och vände sen tillbaka samma väg. Tanken var att sen springa förbi startpunkten och ytterligare 2 km för att då vända och springa hem. Totalt 6 km alltså (1+1+2+2). Den där 2-km-vändan blev istället 2,5 km vilket gjorde min totala sträcka 7 km istället. Där någonstans väcktes tanken att fortsätta och varför inte?! Det flöt ju på så bra!

Just efter sex km kom första dippen. Blev både less, törstig och hungrig på samma gång men det gick över lika fort som det kom. Fick istället lite ont på insidan höger knä men det gick över det med. Konstigt men bra! Kände mig oförskämt fräsch! Både under tiden och just efteråt. Sån lyx. Dan efter kände jag mig lite öm i knäna och trött i benen men det hindrade mig inte från att ränna runt i Stockholm på möhippa hela dan.

Denna söndag har spenderats på ett tåg än så länge och funderingarna går mellan att gymma eller springa när jag kommer fram. Vi får se vad det blir!