Hoppglad.

Efter föra tisdagens förberedande hopplektion på ett av ridskolans nyförvärv var jag inte allt för stursk. Då hade vi markarbete och övade på bommar. Nyförvärvet visade sig gilla hoppning för hon laddade som attan innan varje bom och fort skulle det gå! Jag satt emot så gott jag orkade men hade ändå alldeles för mycket häst i handen för att det skulle kännas bra. Bekvämlighetsjag gillar ju att hoppa snälla och lugna hästar som man snarare behöver övertala framåt än hålla tillbaka. Lite ovant och lite läskigt var det alltså. Ridlärar-Helen frågade efter lektionen om jag skulle våga hoppa henne nästa vecka och mitt svar var ganska tveksamt.

Funderade lite under veckan på den där kommande hopplektionen och upptäckte att mina tankar övergick från, 'njae, jag får nog byta häst', till 'men vad fasen är jag rädd för? det är klart jag klarar av det! Jag KAN ju rida!'

Blev sen lite orolig att Helen hade bytt häst åt mig eftersom jag var så osäker sist och när hon väl sa att jag fick behålla Roxette blev jag nervös.

Fick tipset att inte bli stark i handen mot hinder och mer tänka förhållning än göra den. Vi började med framridning på travbommar på volt och det gick väl sådär, fick inte ordning på takt och tempo riktigt. Hoppade sen fram på tre kryss-studs och det gick bara fint. Ställdes sen upp en oxer två galoppsprång från studsen och hoppade hela serien. Gick SÅ bra! Bra tempo in, lite fort ut men under kontroll. Kom lite snett en av gångerna och fick till ett jättehopp över oxern men vi redde ut det med. Var så skön känsla att få till det, att inte vara rädd när det ska hoppas och när det bara flyter på. Fick jättemycket beröm från min ridlärare för att jag utvecklats i min ridning. Är så stolt över mig själv! Jag kan ju!